Jag vaknade tidigt på morgonen fredagen den 10.e juni, med en smärta i nedre mag- trakten, liknande menssmärtor. Denna smärta varvades med sammandragningar. Tanken slog mig att detta kunde vara början på något, men eftersom jag var på 10.e dagen efter Bf och varje dag över tiden varit en enda lång väntan på att ”nåt skulle hända”, ett maraton av förvärkar som lurat mig flera gånger, vågade jag inte hoppas på att det var i dag det skulle ske. Dock gick sammandragningarna över till värkar under förmiddagen och magsmärtan tilltog även den. Vi ringde till förlossningsavdelningen och de tyckte vi skulle komma upp för en undersökning.
De sa dock att vi fick vara beredda på att få vänta lite, eftersom de hade en rush precis just då och för att de inte tyckte det lät som jag ännu var i riktigt förlossningsarbete. Jag struntade i vilket, bara jag fick komma in kände jag. Efter all denna väntan. Värkarna började komma mer regelbundet och vi började klocka dem samtidigt som jag packade färdigt BB väskan och samtalen till min mamma och systrar avlöste varandra. Agnes lilla väska skulle också packas det sista och medan Jonas och Agnes åt frukost i lugn och ro, vankade jag fram och tillbaka mellan rummen med prylar i händerna, stannade till ibland och andades en värk, åt lite på min macka, samt försökte klä på mig. Minns att jag mest var upprymd vid det här laget. ÄNTLIGEN, var min känsla. Väl medveten om att den riktiga smärtan inte börjat ännu, längtade jag efter den (knäppt, jag vet), eftersom det skulle betyda att vi var ett steg närmre till mötet med lilla Pyret. Tillslut kom vi i väg och lämnade Agnes hos min mamma. Agnes var glad men gav mig en extra lång kram när vi gick, mitt älskade stora hjärta♥


Agnes säger "hej då" till magen, i mammas hall, innan vi åker...

På förlossningen blev jag undersökt av en gullig barnmorska. Hon gjorde en CTG på bebisen och mätte samtidigt mina värkar. Hon konstaterade att de kom ofta och regelbundet och att jag var öppen 2 centimeter. Jag blev oerhört besviken. 2 centimeter!? Det var ju vad jag var öppen redan några dagar tidigare innan jag gjorde hinnsvepningen. Hade inte alla mina förvärkar fört processen längre fram än så?
Hon konstaterade också att bebisens huvud fortfarande var ruckbart och att det troligen berodde på att jag hade fostervatten emellan bebisens huvud och bäckenet. Hon sa att huvudet måste ner lite till och att värkarna borde vara lite starkare och mer intensiva innan hon skrev in mig. Hon föreslog att vi skulle ut och gå och låta gravitationen göra sitt, för tydligen kunde det få igång det hela ordentligt om det nu var så att det var dags. Lite besvikna och uppgivna lommade vi i väg för att promenera i korridorerna på lasarettet. Vi gick och gick. Vi handlade lite tidningar och choklad i pressbyrån och under tiden fick jag mer om mer ont och jag kände hur det mer och mer började trycka på. Efter 1,5 timmes vandrande hade min värkar ökat avsevärt i styrka och vi tog oss tillbaka till avdelningen. När de kom och öppnade och möttes av mig som stod lutad mot väggen, andandes och pustandes, tog de emot oss direkt och vi fick ett rum!! TACK! kände vi båda. Nu jäklar ska det bli barn!

Vi blev inskrivna kl 16.00 ca. EN barnmorska som hette Karin hälsade oss välkomna och jag kände direkt att hon var underbar. Hon undersökte mig. Huvudet hade sjunkit och jag var öppen 3 centimeter. Wiiehoo! Jag ringde mamma (eller om hon ringde mig?) och berättade att det nog var dags nu och hon blev så glad!! Fick prata med Agnes som varit på Bullfest på dagis med sin mormor och hann precis säga att jag älskade henne och lägga på, innan det kom en värk som gjorde mig oförmögen att prata.
Vi packade upp lite saker. Jonas filmade mig när jag hade fått på mig de mindre smickrande sjukhuskläderna. Vi skrattade gott, då min rock var alldeles för stor! I nacken på den stod det 90-100 kg!! Hahaha! Karin skrattade också. Det var tydligen den enda som fanns. Stämningen var lite uppsluppen och värkarna fortfarande hanterbara, när jag fick gå och lägga mig i ett bad. Det var så fantastiskt skönt att få bada! Vet att jag badade även när Agnes skulle komma till världen, men minns inte att jag upplevde det så skönt då som jag gjorde nu. Det varma vattnet tog bort det värsta av smärtan i ryggen och eftersom mina värkar gick att stå ut med, kunde Jonas och jag småprata under tiden. Han servade mig med dricka och såg till att jag hade det bekvämt. En gullig sköterska som hette Ann-Christine stack in huvudet och berättade att hon hade sparat en bricka med middag om jag ville ha när jag kom upp? Tja, varför inte? Karin kom in och kollade så att allt var ok. Mina värkar hade ökat i styrka och Pyret i magen rörde sig stort och väldigt. Karin och berättade att värkarna brukade ”bekänna färg” i badet. Antingen tilltog de eller avtog de. I mitt fall tilltog de. -Mycket bra! sa Karin, -Det är ju det vi vill!
Åh, vad jag tyckte om henne, kände jag. Jag frågade när hon skulle gå av sitt skift och fick veta att det skulle hon göra 21.15. Klockan var då 17.30. Jag skojade med Jonas när hon hade gått och sa -Tänk om hon fick vara den som förlöste mig, tror du vi hinner få barn innan hon slutar?
Jonas såg på klockan och sa att det trodde han nog inte, det kändes för overkligt och ska jag vara ärlig trodde inte jag det heller, med vår första förlossning som tog 13 timmar i tankarna.
Sen gick Jonas, på min uppmuntran och försäkran iväg och köpte sig en macka  och när han var tillbaka hade min värkar ökat så väldigt i styrka att jag var helt inne i mig själv. Nåt småprat var det inte längre tal om. Badkaret började kännas obekvämt och jag ville upp!! Att bara andas mig igenom värkarna funkade inte längre. Karin kom och konstaterade att det nog var dags för någonting mer i smärtlindringsform. Jag fick hjälp ur badet och hjälp med kläderna. Klockan är nu ca 18.15. Inne på rummet fick jag en gåstol som jag snabbt grabbade tag i och stod lutad över. Karin instruerade mig i hur lustgasen fungerade. Jag hade särskilt bett för detta, eftersom jag ratade lustgasen totalt under min första förlossning. Jag fick det inte till att fungera då, helt enkelt, men denna gången var jag fast besluten om att ge den en ordentlig chans. Efter lite övning, fick jag faktiskt till det, men kände inte direkt av någon effekt. Karin sa att den var inställd på lägsta nivån till att börja med, tills jag fått in snitsen.
Ann-Christine kom in med min matbricka. Hon började sen fixa och dona i rummet och jag förstod att hon var den som skulle assistera Karin. Tog en endaste tugga av maten, sen drabbades jag av en hemsk halsbränna och kunde inte äta mer.

En undersökning visade att jag var öppen 5 centimeter nu och CTGn visade att vår bebis mådde prima. Jonas frågade om Epiduralen. Om jag ville ha den, när skulle jag ta beslut om det? -Ja, det är hög tid nu i så fall, sa Karin.  Jag fick lite panik och beslutsångest och började vela fram och tillbaka. Såg bedjande på Jonas och Karin, men de sa ju såklart att de inte kunde bestämma det åt mig. Men Karin såg mig i ögonen och förklarade lugnt och stilla att det fanns två nivåer till på lustgasen som hon kunde vrida upp till i takt med att det blev värre. Det var skönt att få veta vad jag hade att tillgå men svårt att avgöra ändå. Sen kom värkarna så ofta och var så intensiva, så jag hann inte tänka. Karin sa att jag hade ”en effektiv livmoder, som inte lät mig vila det minsta”. Efter kanske 20 minuter utan att komma fram till hur jag ville göra, undersökte Karin mig och sa – Oj, nu kan ni sluta fundera, för nu är det för sent. Du är öppen 7 cm. Nu går det undan!
Det var nästan lite skönt att inte behöva ta beslutet. Att min kropp gjorde det åt mig.
Karin sattte på sig ett förkläde i genomskinlig plast och jag frågade om det var hon som kommer förlösa mig?
Lite omtöcknad och borta i smärtor hade jag fortfarande inte förstått hur nära vi faktiskt var att få träffa Pyret!
Hon nickade med ett leende till svar.

Allt som skedde efter den här epidural- diskussionen, är lite som en dimma för mig.
Både smärtan och lustgasen gjorde mig lite groggy.
Vissa saker minns jag dock, så glasklart som om det vore för bara en stund sen. Som hur jag höll stenhårt i Jonas vänstra hand utan att släppa och hur han baddade min panna. Minns Karins lugna, fasta blick. Hennes röst. Hur koncentrerad jag var på att inte missa ett ord av vad hon sa. Trots att jag emellanåt var borta i min egen smärta, fokuserad på att andas på rätt sätt i lustgasmasken, förstod jag på den positiva stämningen i rummet att allt löpte på snabbt och bra och precis som det skulle. Jag kände mig trygg.
Den sista centimetern, mellan 9-10, var djävulsk!! Karin pushade mig och sa – Bara två värkar till, Emelie och du är helt öppen! De tog hål på fosterhinnorna som enligt Jonas, bara hade forsat ut i rummet (!). Hörde Karin säga något i stil med -Vattnet är lite grönaktigt, vi sätter en scalp så vi har koll på hjärtljuden...
Minns att jag frågade om bebisen mådde bra? och fick till svar att "allt var bra, bebisen har bajsat lite i vattnet bara, men visar inga tecken på att må dåligt". Krystarbetet satte igång strax efter och vid det laget kändes det fantastiskt (nåja, men ni fattar vad jag menar;)) att få börja krysta. Min kropp bara skrek efter det. Vet inte hur många krystvärkar som behövdes, men de var inte många. Minns bara vid ett tillfälle då jag absolut inte fick krysta när värken kom, utan bara andas mig igenom den! Jag gjorde som jag blev tillsagd, vilket jag är mycket tacksam för nu i efterhand. Att jag hade den sinnesnärvaron trots allt. En krystvärk efter det var huvudet ute och sen lämnade hennes kropp min, med ett slurp. Den känslan var obeskrivlig! All smärta försvann!! Mina ben skakade och det ljuvligaste lilla arga skrik man kan tänka sig spred sig i rummet! – Det är en liten tjej, Emelie, jag visste det!! utbrast Jonas glatt och torkade en tår. Den lilla kladdiga varma varelsen, som vi kallat Lilla Pyret, blev verklig och lades upp på mitt bröst. Hennes ögon mötte mina. Den där första blicken. Det där första mötet, bevarar jag för alltid på en speciell plats i mitt hjärta.
Jonas tog fram kameran och förevigade hennes första minuter i livet. Han klippte navelsträngen som var sista fysiska länken mellan mig och vår nyfödda. Vi skrattade åt hur förbluffande lik hon var sin storasyster. Vi fylldes av förundran och tacksamhet.
Hon var här. Det hade gått bra. Hon var perfekt♥

Fredagen den 10.e juni kl. 20.17 (4 h och 17 minuter efter inskrivning) föddes vår Judith♥
Hon vägde 4392 gram och var 53 centimeter lång.